Ulltottar och grönbete

Alla har fått sina märken i öronen, fula, gula och stora plastblaffor fast det är minimärken. Dottern hjälpte till med märkningen. Ifjol sa vi att vi skulle göra det eftersom vi släppte ut dom ur lammningsboxen men så blev det inte. Nåväl, det gick bra även om de största lammen var sprattliga och trixiga att hålla fast. Nästa år då ska jag göra som jag tänkte först, komihåg det!

Här får jag lite assistans när jag lägger på lite ny halm, genast är alla där och ska undersöka vad som är i den stora baljan. Våra fina ulltottar, det är bara 25:an som är lite klen. Hon är en av trillingarna och får alltid sin mat sist. Jag lät dom vara i stor box med mamma i en hel vecka så hon har ätit ordentligt första tiden men sedan har jag stuckit till henne flaskan (som hon inte gillar). Nu ser jag att hon knaprar pellets och äter hö så det blir förhoppningsvis bra men inte är hon trind som de övriga lammen.

Dottern med svarta tackan Frökenfröken och Sally, Frökenfröken har jag berättat om tidigare, hon är den sådan där toka som "stage divar". Det gjorde hon häromdagen när hon fick för sig att hon skulle skutta upp i famnen på mig över foderbordet för att jag hade lite lammpellets i nävarna (som jag skulle smussla förbi till lammkammaren). Hon blev hängande med bakbenen i luften och framdelen uppe på foderbordet, nackbommen hamnade precis i ljumskarna. Tur att hon inte är så stor så jag orkade lyfta tillbaka henne. Knäppskalle, vad som helst kan hände med henne i hasorna.

Vi har släppt ut alla på bete, först lite övning i lilla hagen med 3 eltrådar som verkligen fungerar till 100% och sedan frigång i stora hagen där vi bitvis bara har två trådar. Ojoj vad alla små tyckte det var spännande, ett fasligt bräkande och letande efter den rätta mamman. Första kvällarna så stängde jag in dom i sallet över natten. Lammen somnade bums medan tackorna mumsade hö, alla var ganska nöjda. Nu har vi dörren öppen så de kan gå in och ut som de vill, lilla Stigge han äter på lammbaren och betar om vartannat.

Fjolårslammet Kajsa med sina två förstfödda minilamm, öronen orkar inte riktigt med plastmärkena ännu. Mina ursprungstackor är alla märkta med hortenmärken i metall. Det blev stora jack i öronen och infektioner den där första sommaren så jag bestämde mig för plastmärken istället och med dom har det aldrig varit några problem. Funderar också hur metallmärken känns i öronen när det är vinter, det är inte så skönt på en själv att ha stora metallörhängen när vi har minus 25-30.

Det är väldigt intressant att se hur olika alla tackorna är men de har alla koll på sina små. De äldre tackorna är lite mer disträ medan de nyblivna mammorna är väldigt noga med var de har sina barn.

Dottern och Sally myser i hagen, hon är riktigt kelsjuk den här tackan ska alltid bli kliad och klappad. Det var hon som fick den stora "kalven", hon verkar ha återhämtat sig helt efter den jobbiga lammningen, till nästa år så ska hon inte få bli så välgödd, jag tror det var det som var felet. Kalven är också pigg, äter och springer runt med dom andra som det ska vara.