Granen hamnade hos tackorna där den kom till användning som delikatess, styckad och serverad mitt i allt det vita. Lilla flickan i mitten är en av Lottas fyrlingar som vi behöll. Fortfarande som ett lamm, väldigt söt och sprallig. Hon har inte fått något namn ännu, börjar bli dags för det.
I brist på annat grönt så här års så är gran väldigt gott. Väldigt stickig men god ska man kanske tillägga.
Det blir lite tumult för de vill ju kolla vad jag gör också.
Mimmi närmast kameran har blivit en riktig kelgris men är fortfarande reserverad för dom hon inte känner. Det blir ett fasligt tuggande och smackande när de nafsar i sig de stickiga grenarna...
...och spring för att kolla så det inte är något godare som serveras där dom andra står.
Här i deras vinterhage är det upptrampat och skottat, vi har till och med kört en slinga med snöslungan så de kan gå runt lite.
Men som vanligt hålls de mest där maten serveras. Ut i djupsnön går de bara om man lockar dom med något gott. Ett får som trillar på rygg kan ha svårt at ta sig upp, särskilt om de börjar var runda efter betäckningen.
Men nu är dom här inte särskilt runda om magen, de är bara väldigt hemkära och ointresserade av utflykter i ospårad snö. Pälsen vuxit ut rejält till en varm tjock fäll. När vi haft 35 minus och man sticker in fingrarna i deras ull (som är bra att göra när man själv blir isig om fingrarna) så är de helt varma och goa närmast skinnet, däremot så kan de stå och lyfta klövarna när det är så pass kyligt.
Vi hade förresten påhälsning av en råbock en natt. Deras klövspår ser ut som fårens så jag hann tänka att vi hade någon på rymmen innan jag kom på att det säkert var ett rådjur. Små nätta spår på vägen och uppfarten, sedan hade han inspekterat och smakat på ensilaget innan han vände tillbaka samma väg som han kom. Stackarna, de kan inte ha det så lätt nu, djup snö och väldigt kallt.