Lite vårdslöst uttryckt men så har de senaste dagarna känts. Vår gamla pappa har efter en vecka på sjukhus stilla somnat in, 89 år gammal. Han har ju alltid funnits, ni vet ens föräldrar är ju odödliga fast man begriper ju det tokiga i en sån tanke. Det är tio år sedan mamma gick bort i cancer och efter det har han strävsamt kämpat på i "ensamheten" som han kallde sitt liv som änkling, de första åren hemma i villan och sista året på ett boende i centrum.
Det känns ovant och konstigt att vi syskon nu är äldst i vår familj och att åren hit har gått svindlande fort.
Den här bilden är från midsommarhelgen i sommras, syrran har hämtat pappa och tagit honom på en biltur innan de kom hem till oss, vi har fikat kaffe och tårta ute i sommarvärmen eftersom det är min födelsedag. Det var en bra dag och ett fint minne av vår glada, fina pappa.
7 kommentarer:
Styrkekram!
Beklagar, vad jobbigt för er. Ni har i alla fall varandra...kramar
Beklagar, stå tråkigt för er familj.
Otroligt fin bild på dig, din syster och er far. Ni ser glada ut allesammans, ett fint minne att ha kvar.
Kramar / Louise
Tänker på er. En pappa ska ju alltid finnas......
Miste själv min pappa i somras och märkligt nog blir minnena av honnom ännu tydligare sedan han gått bort. Allt roligt han sa och allt han lärde mig finns alltid kvar.
Kram Elisabeth
Tacka alla! Det är ju så , minnena har man kvar och olika typiska pappa-visdomar. Jaja livet går ju vidare till att börja med med alla praktiska bestyr som följer med ett dödsfall... kram på er/Annelie
Beklagar sorgen, det är konstigt att bli föräldralös, om än naturligt. Saknade anhöriga finns på något sätt kvar runt omkring en. Tänk att få ett så långt liv. Vilken fin bild på er.
Ja Katarina, du ha ju fått din del av den här "kakan". Min syrra sammanfattade vår pappas bortgång med orden "han var färdig med sitt liv" och det stämmer så väl.
Skicka en kommentar