onsdag 26 februari 2014

Den praktiske jordbrukaren

Eller landtbrukaren är visst den korrekta titeln. Jag har ju en fäbless för sådana här gamla gedigna böcker. Mycket är fortfarande aktuellt och synnerligen passande på ett litet jordbruk som vill tillämpa alternativa metoder. Ursäkta mina felvridna bilder, glömde att rotera dom innan jag laddade ner dom...


Alltså, titta bara vilka fina fina illustrationer på de olika harvarna. Allt var så enormt gediget förr, även trycksaker. De som idag har de här gamla redskapen kan fortfarande använda dom utan större problem, det är rejäla doningar som håller.

Men nu var jag ute efter den här texten med tillhörande illustration. Jag för en kamp mot tistel i vallen och på betet. Den har pågått ett tag och jag känner mig nästan besegrad.

Att jag tänker på den nu är för att den dyker upp i ensilaget som vi utfodrar med. Den verkar falla tackorna i smaken ensilerad och finhackad men färsk på betet är den ingen hit, där står den kvar i präktiga bestånd och vajar för vinden med sina vackra lila blommor.

Livskraftiga och nästan omöjliga att utrota förstår man när man ser rotsystemet. Jag kör med utmattningsmetoden, rycker upp dom, gräver upp de större och klipper ner späda skott med röjsågen.

Nu när det är vinter kan jag peppa mig själv till stordåd, vartenda bestånd ska bort på mekanisk väg. Jag rycker ju upp brännässlor i massor så lite tistel ska jag väl klara av. Stickiga och j***iga är de att handskas med men bort ska dom!


söndag 23 februari 2014

Att vara mellan två traktorer eller hur man fyttar en ensilagebal.

 Vi är utan traktor just nu, då får man vara uppfinningsrik.

 Man tager vad man haver helt enkelt, det går faktiskt bättre än man tror.

Så länge man inte ska lyfta den till någon foderhäck eller liknande.

 Utan bara har behov att få den på rätt köl och i närheten av utfodringen.

Fyrhjulsdrift är ju bra förstås, man kan lika gärna använda fyrhjulingen men är bilen hemma så går det lika bra. Mejslar, kedja och mothåll fixar resten.

På rätt köl är det bara att dra den på plats och sedan klä av den all plast och nät. Sedan fyller vi foderborden. En bal som väger ca 400 kg räcker i 10-12 dagar.

onsdag 19 februari 2014

Stickprojekt och hundmys.

Kolla vilka fina! En kompis till mig har alltid så fina sockar på sig. Så jag beställde några av henne.
Nu är det inte hon som stickar utan en kvinna hon känner som är särdeles produktiv och flink med stickorna.
Jag hade glömt bort att jag beställde två par och blev så glad när Ann-Marie kom förbi med leveransen. Att de sedan satt som en smäck på foten och hälen var ju en extra glad överraskning.

Det här gör mig än mer övertygad om att jag kan hoppa över det där med egna stickprojekt, däremot tillhandahåller jag gärna ull till garn!


Här är mattes fina kille som börjar bli grå om nos och ögon. Han gillar OS på tv då får man mysa under filten i soffan med husse som tillbringar mycket tid hemmavid just nu.
Atle är pigg och vital precis som DSG-hundar* brukar vara, man kan lätt tro att han är en unghund...i allafall på håll.

*DSG Dansk-Svensk Gårdshund.

söndag 16 februari 2014

Gråmuntert och arrende

Den här helgen kom och for kan man väl säga Jag skulle vara ledig men hade sjuk personal så jag jobbade lördag. Helgen blir liksom lite kort då, söndagen blev en välförtjänt slappardag mellan snöskottning och os-tv, så härligt med guld för både dam- och herrlaget!

Morgonen började med eld i köksspisen till frukost och morgonkaffet. Trädgårdsmästaren var ut en sväng och röjde av den värsta snön. När han kom in igen meddelade han lakoniskt att det är 16 dagar sedan vi såg solen.

Det är liksom grå-munter känsla en sådan här mörk söndag i februari. Grå till utseendet och munter för härliga prestationer i OS och vetskapen att vi passerat halva februari med råge.

Inte ens husfasaden i sommarens nya gula färg ser glad ut. Förresten så är den här vintern väldigt konstig på våra breddgrader. Snöslask med extremt lite snö. Vid det här laget brukar vi ha skottat gårdsplanen och uppfart med stor traktor upprepade gånger. Men inte i år, det går bra med skyffel och snöslunga. Titta det har knappt blivit någon snö att skotta upp mot husets fasad.

Mannen i huset tillhör familjen "odlare" som alltid har koll på väder och temperaturer. En kontroll i hans fars noteringar visar att vi hade så här mild vinter 1959 så helt ovanligt är det inte.

En sak fick jag iallafall uträttat den här dagen, arrendet av grannens vall blev klart. Tant Gertrud som nu är änka låter oss arrendera så till sommaren har jag ett helt nytt parasitfritt bete till våra lamm. Det bästa är att det ligger precis bredvid vår egen gård så djuren behöver inte transporteras och så har vi koll på dom från vårt eget gårdscentrum. Att vallen sedan är hyfsat nylagd för foder till mjölkkor är ett extra plus. Väldigt goda nyheter för oss, ibland blir det lite snävt med ytorna när man ska skilja ifrån och hålla baggar, avelstackor och slaktlamm separerade från varandra, nu blir det lite enklare.




lördag 15 februari 2014

Hundsaker och VVU...

Vår hund har ett sorgfritt liv där han ofta är i centrum för mattes och husses omsorg. Leksakerna på bilden ligger i hans låda (minus kortleken som av någon anledning har hamnat här). Det är leksaker som vi använde mycket förr när jag engagerade mig mer och försökte hålla honom aktiverad med hjälp av olika uppgifter som han fick lösa. Allt för att ha en stimulerad och hyfsat lugn hund.

Atle bröt vänster framben när han var 6 månader. Sedan läkte det inte som det skulle, uppenbarligen, för han bröt upp skadan igen några dagar efter att veterinären tagit av gipset. Efter det så blev hela hans framben snett och vridet vilket naturligtvis gör att han är en handikappad hund som får ta det lugnare med fysiska aktiviteter. Därför blev det här med hjärngympa i form av problemlösning väldigt viktigt.

Vi har en väldigt smart och lättlärd hund som inte alls gillar att springa och hämta bollar, det är inte hans grej. Klickerträning hade nog passat oss om jag haft det riktiga intresset.

Det märks att han har blivit äldre, han fyller tio år till sommaren och har med åren blivit en riktig soffpotatis som gillar lugna promenader och söklekar efter korv och andra gosaker.

Någon gång då och då smiter han från gården så både jag och trädgårdsmästaren blir helt galen av oro. Ibland är han bara på vallen och gräver upp ett sorkhål men lika ofta tar han sig en långpromenad för att kontrollera att allt är uppmärkt på rätt sätt. Då slår han dövörat till kan man lugnt säga.

Vår kloka lilla hund, han ser inte sig själv som en smitare eller bortsprungen byracka, nä han är bara ute på ett VVU dvs Väldigt Viktigt Uppdrag.


tisdag 11 februari 2014

Dillkött och sticklingar.

Gjorde ett långkok i söndags på flera kg tackkött, spetsade men någon lammlägg också. När man ändå är hemma och kokar så kan man ta många påsar från frysen, det blir ju hursomhelst mycket ben och mindre kött när allt är klart. Kryddade vattnet med salt, kryddpeppar och lagerblad. Sedan fick det puttra på tills allt kött lossnade från benen.

När jag sedan putsat köttet och skurit det i fina små tärningar så stekte jag två stora rödlökar i smör och tillsatte sedan köttet, 1dl fryst dill, 3 matskedar stark senap och lika mycket tomatpuré. Toppade med några dl silad buljong också fick det koka ihop ytterligare 20 minuter, meningen är att köttet ska bli trådigt och falla isär.

Så ikväll har jag lagat en vol-au-vent, ett pajskal fyllt med dillstuvat fårkött som jag gratinerar med lite ost och dill i ugnen. Egentligen ska det var färs från tacka eller lamm som man tillagar enligt ovan (minus långkoket förstås).

Grunden till receptet har jag fått av Josefin på Eufåria i Svensbyn. Eftersom jag ville ha en lite krämigare konsistens så använde jag cremé fraiche istället för gräddfil som är "redningen och avrundningen" i originalreceptet.
Måste säga att det blev supergott! Jag gillar dill till; potatis, sallader, dressingar, lax, löjrom och nu även dillkött.

När jag var barn var dillkött något äckligt simmigt vi serverades i matbespisningen på låg- och mellanstadiet. Har ganska otrevliga minnen från matsalen som låg i källaren där man satt på långa rader vid borden. Alla var tvungna att äta upp det som låg på tallriken och i värsta fall fick man handgripligen hjälp av någon bastant mattant, nej det är inga mysiga matminnen man har därifrån. Vet att min syrra inte äter sill av den anledningen, fy för att bli tvångsmatad med löksill!

Tur att vi är uppvuxna med en mamma som lagade suveränt god mat och aldrig var rädd för att prova nytt, däremot tror jag aldrig hon serverade dillkött, inte vad jag minns iallafall...



På köksbänken står de nyplanterade sticklingarna från dotterns pelargonior. Här under lampan vid fönstret där värmen stiger upp från elementet ska vi nog lyckas få igång dom. Än så länge får de ha lite gladpack över sig för att hålla fukten bättre. I ett annat köksfönster är det planterat små krukor med chillifrön. Nu har odlingsäsongen startat så smått på Höjden!

lördag 8 februari 2014

Lågdräktighet

Lilla sötnöten 69:an efter favorittackan Lotta, hon som välte på rygg då hon skulle lamma i våras. Till vänster står storasyster Bella med sitt typiska "Lotta-huvud". Ja de flesta ser ju bara att det är en fårskalle i profil men för mig så har hon ett speciellt utseende som direkt säger mig att hon är avkomma till Lotta.

Just nu händer det inte mycket i fårstallet. Mina tackor är inne i den period man kallar lågdräktighet. De är ganska nätta om magarna fortfarande. Än så länge ger vi endast grovfoder i form av hösilage och fri tillgång till lösmineraler och saltsten.

Ska kolla almanackan lite mer ingående för att passa in fårklipparn eftersom vi helst vill klippa så sent det bara går för att slippa ha nakna får mitt i värsta vinterkylan.
Ett år då vi klippte kring 17 mars så hängde jag upp värmelampor hos baggarna eftersom de i princip har utemiljö i sin box, det är inte så skönt med nattemperatur på -20 när man precis blivit av med all päls. Tackorna fick vara instängda nattetid så i deras stall var det behagliga -10 på nätterna. Inga problem då det är dragfritt och gott om halm att bädda ner sig i. Idisslande djur alstrar mycket värme.


De får mat ute i våra provisoriska höhäckar som fungerar förvånansvärt bra. Vi har dom en bit ner i hagen så de måste ta sig en promenad för att komma dit. Medvetet har vi gjort så för att de ska röra på sig. Motion är bra och jag inbillar mig att lammen i magarna kan lägga sig i rätt position lättare om tacka rör på sig lite mer.

Kvällsmålet får dom oftast inomhus. Då kan även de små ungdjuren äta i lugn och ro utan att behöva lämna matbordet när de andra ätit färdigt och går och lägger sig. Ingen, speciellt inte små tacklamm av låg rang, vill stå ute vid foderhäcken ensam i mörkret medan alla andra går in och lägger sig.

I takt med att tackornas lamm växer till sig så minskar utrymmet i vommen, då börjar vi med kraftfoder för att de ska få i sig all den näring de behöver. Det här är särskilt viktigt just till Finullsfår som i regel har fler än två lamm i magen.

Just när jag tog de här bilderna så har de precis avslutat morgonens ätande, de är helt enkelt ganska nöjda och därmed tysta. De står bara här ute och ser sig omkring, är det lugnt och stilla så håller de till ute. Men när det blåser och snöar går de mer än gärna in i stallet.

De två små närmast kameran har vi inte betäckt i år. De var så pass små så de får vänta.  Jag skulle nog säga att våra tackor växer färdigt på ungefär tre år lite beroende på hur många de var i kullen dvs vilken start de fick från början och genetiskt påbrå.
En del tackor blir stora medan andra behåller sin nätta storlek. Lagom är bäst förstås, vi har försökt välja stadiga kroppar med bra rygg och kors. Inte alltid så lätt att bedöma på ett litet lamm då det händer mycket under tillväxten.


onsdag 5 februari 2014

Att anlägga en gräsmatta

Jag hittade ett inlägg från i somras som jag påbörjat men inte publicerat. Det är från dottern och Olofs gård, då de höll på med gräsmattan på baksidan av huset. Här var tidigare helt igenvuxet med sly och större träd, tomten som hör till torpet, som numer är utbyggt till ett "hus", är totalt på 4000kvm.

Man kan säga att det gick att ana potentialen men att man inte förstod hur stor den egentligen var. Presenningen närmast markerar var växthuset ska placeras och den andra lite längre bort markerar ett tänkt trädgårdsland.

De har röjt bort alla buskar och träd sedan har de lejt Johan som brukar slå våra vallar att komma med stora plogen och sedan harven. Det blev en hel del rötter och bös att kratta och plocka ihop men det blir en fin stadig gräsyta på den här gamla åkermarken med tiden.

Den här dagen var vi och hjälpte till med att plantera äppelträd och komma med allmänt glada tillrop om placering av växthus och trädgårdsland.


Efter att de sådde in och vältade några varv så hann gräset etablerade sig fint. I augusti fick de klippa ett antal gånger. En hyfsad jämn och stadig gräsyta som passar utmärkt i den här miljön med stora träd i kanterna.

Blir spännande att se hur den klarat sig till våren! Under hösten, innan vintern slog till i december så byggde de växthuset för att de vill ha det färdigt till vårens och sommarens odling. De är så arbetsamma och bra på att bygga och göra saker tillsammans. Mer om deras husrenovering kan man läsa om här.

När Olof höll på att färdigställa växthuset så stannade en av grannarna till för att språka lite, en äldre man med hund... om ni ser bilden framför er.
- Här går det undan minsann. Du får ju alla oss andra att framstå som slöfockar. Det fattar du väl att nu vill ju varenda käring i kvarteret ha ett sånt här växthus!

måndag 3 februari 2014

När katten är borta...

Med tanke på föregående inlägg.
Så ser det ofta ut så här när husfolket kommer hem, ja rent av när vi bara lämnar köket och efter en stund återvänder för att hämta något eller lägga in en vedpinne i köksspisen. Jag måste uttrycka ett rejält "schaas" för att de ska masa sig ned med några kliv på stolen bredvid.

Helt lugnt och utan att göra sig någon brådska ligger och sitter Tjorv och längre bak gammel mannen Nils på köksbordet. Världens bästa utkikspunkt med full koll.

söndag 2 februari 2014

Skogssork?

Den här lilla gynnaren med familj bor under fågelbordet, ja det vill säga den här är numer död och bostadslös. Våra katter jagar och håller rent runt knutarna, särskilt under den period vi har barmark. Vintertid har dom sina ställen som dom patrullerar konstant och fågelbordet med omgivningar är en sådan plats.

Den här var extremt liten och har antaglig dött av skräck när Kurre fångade honom. De kan variera i storlek, mellan 75-135 mm lång kropp. De större exemplaren ryms inte i handflatan, de är ganska groteska med stora gula tänder, långt ifrån lika söta som den här lilla.

Det torde vara en sork men vilken sort är lite knepigare att bestämma. Troligtvis den vanligt förekommande Åkersorken men med tanke på svansens längd så kan det också vara en Skogssork (även kallad Ängssork).
Skogssorkar har längre svans, 35-72mm jämfört med åkersorkens 18-49mm, vidare ska den även ha glesare päls i och på örat. Hmm det här exemplaret har väldigt mycket päls på och i öronen så jag håller mig till att det är en Åkersork.

Hursomhelst så är dessa små djur inget vi har besvär av. De föredrar vegetationen utomhus och äter frön och rötter i huvudsak. När det är "sorkår" så får vi förstås ta reda på fler döda exemplar som våra katter stolt levererar till husets entré.

Att de gräver gångar och gnager upp rötterna på äppelträden och minerar hela åkern är inte heller så lyckat, en stor död sork kan kontaminera en hel ensilageboll.
Den stora behållningen med sork är att vi under våren får se fler häckande kärrhökar, hökugglor och jordugglor här på gården, alltid trevligt när de kommer lågt flygande över vallen på sin jakt efter föda.

Det kanske är någon som har ett annat förslag på vad det kan vara för sort?

LinkWithin

Related Posts with Thumbnails