Slakt på höjden

Två veckors semester innebär ju att det blir lite "korvstoppning" med allt när man kommer hem igen både hemma och på företaget. Det i kombination med jetlag har gjort att jag inte har bloggat på ett tag, men nu så ska jag försöka ta igen det.

Redan innan jag for så hade jag bokat tid med vår slaktare, det blev i senaste laget för alla bagglammen har vuxit mycket bra på återväxten. Nu ska jag ine klaga på höga slaktvikter med 24- 25 kg mot 19 kg ifjol är en viss skillnad och bra för att vara Finullsfår.

Nr 11 här på bilden har jag sparat, bara så att ni vet.

Sedan jag kom hem så har jag utfodrat med lite gottgott inne i deras vindskydd och vant dem med att bli instängda där en stund. Så också på deras sista dag. Lugnt och stilla mumsade de på finaste höet och lät sig klias och pysslas med.

Mina vänner frågar mig om det är jobbigt att slakta lammen. Jag är inte oberörd men samtidigt så har det ju varit planen för flera av dem sen de föddes. Vissa av bagglammen har börjat bli buffliga och det är mycket baggfasoner med stångningar i flocken och mot oss plus att betet snart är slut, så det faller sig ganska naturligt att sätta punkt.

Vi gör hemslakt än så länge. När vi har fler lamm så ska vi skicka till slakteri. Nu har vi fyllt familjens frys med finaste lammköttet och skinnen ligger saltade i ladan.

Finullsfår får ett fint marmorerat kött. Ifjol tyckte jag att det såg jättebra ut men i år har det blivit än bättre. Mer kilon men inte fetare, precis som det ska vara.

Vår slaktare Alf hade med sig sin pappa som jobbat som slaktare i många år.

-Att slakta lamm var aldrig populärt på slakteriet (Scan) berättar Alfs pappa.

Varför då undrar jag?

-Det är mycket jobb med att flå och en liten kropp att slakta tar tid, nöt är liksom snabbbare och större. Nej lamm var aldrig populärt, det fanns de som bytte skift när de såg att det var dags för lammslakt.

Lugnt och smidigt plockade vi ut ett lamm åt gången. Ingen stress och aldrig någon som blir ensam kvar. Jag sparade två bagglamm till avel och de tyckte förstås att de blev lite ensamma där i vindskyddet. När jag släppte ut dem och de inte såg till resten av flocken så bräkte de lite men började snabbt att beta som vanligt.

Hedda som är en Tysk jaktterrier satt i bilen och tittade på när husse jobbade med gobitarna. Lite fick hon smaka mellan varven.
Tur att det finns människor som vill utöva sitt hantverk på en ledig dag!