Det är väldigt förvirrande för honom, han har som jag berättat tidigare inget närminne och då menar jag inget minne alls. Han kommer inte ihåg något av vad man sagt några minuter tidigare. Jag och min syster har hälsat på honom flera gånger om dagen så han ska känna igen någonting utöver sina möbler och fina oljemålningar. Kan vara ganska ångestfullt att "vakna upp" och inte begripa var man är eller hur man kommit dit. Enda fördelen med hans demens är att han glömmer den känslan nästan direkt när man distraherar honom genom att prata om annat. Den här veckan har vi skrattat och gråtit ihop över "livets jävligheter", som pappa uttrycker det eller det "går åt nerverna" det här med att bli senil. Men ibland undrar jag vem som är mest orolig vi eller han?
5 kommentarer:
Usch va jobbigt att din pappa är så dålig. Gick igenom samma sak med farmor och det gjorde så ont i hjärtat att se det. Fick flera gånger påminna henne om att farfar var död. Tur att du har din syster att luta dig mot. Många kramar!
det måste förståss vara en lättnad att han är "flyttad" färdigt och är i trygghet, nya rutiner kommer nog nötas in så småningom.
hälsa linus om han kommer i håg mig ;)
Tack Susanna och Barbro! Det är nog värst för oss som vet hur han var innan. Vi tror också att nya rutiner går att nöta in så att han ska känna sig trygg och bekväm med sitt nya boende och kunna orientera sig någotsånär. Han vet ju var Hanssons är men har än så länge fått hjälp när han promenerar till oss.
Demens är förskräckligt. Det skapar sådana avstånd mellan människor. Men du och din syster verkar ha knepen för att låta närheten segra. Vilket blaj det här blev, hoppas du förstår vad jag menar. Ni gör något bra.
Mien, än så länge känner han igen oss och kan föra samtal om väder och vind. Men det blir stadigt sämre så det känns så skönt att han är på boende nu där det finns personal dygnet runt. Får lite roliga telefonsamtal om "diktaturen" där han bor eftersom han inte får gå ut hur han vill.
Skicka en kommentar