Det är precis åtta år sedan mamma dog i cancer 67 år gammal. Hon ville inte ligga på sjukhus så vi skötte henne hemma och följde henne hela vägen till slutet, jag, syrran, brorsan och pappa, självklart med hjälp från mammas läkare och primärvården.
Det har tagit många år för mig att komma förbi den stora sorgen, bara för ett år sedan skulle jag inte ha haft en tanke på att skriva om det så här. Det är verkligen så att tiden går och avstånden till händelser suddar ut konturerna och gör allt lättare och svårare att minnas men saknaden finns kvar, går nog inte en dag utan att jag tänker på henne.
Hon var ju med mig när jag startade Hanssons för 14 år sedan, en pigg nybliven pensionär som gillade att baka och fixa, så självklart far tankarna lätt iväg när jag gör något vi gjort tillsammans eller när jag plockar fram pärmen med recept och hittar hennes handskrivna lappar med olika favoriter.
Man kan väl säga att pappa också omedvetet ser till att jag minns.
Det skär i hjärtat när pappa som vanligt alltid avslutar sin tur till mig med ett stillsamt - jaha, nä nu är det dags för mig att fara hem till ensamheten.