torsdag 4 juni 2009

Orm

Jag tog med Atle på skogspromenad idag. Han har mest varit hemma på gården för vi har ju haft lite får och lamm att pyssla med, så idag hade jag bestämt att vi skulle fara till skogen på min lediga dag. Sussie, matte till Atles tjejkompisar, har sett huggorm där vi bor. Förra sommaren såg jag två döda och överkörda på vägen som går genom byn. Annars är huggorm förknippat med somrarna hos mormor i Snårbäcksliden.

Nu for jag upp till berget för att vandra efter stigar och militärvägar som mest används till träningsrundor för travhästarna vi har i byn. Atle fick springa lös, drog genast iväg på VVU*.
*väldigt viktigt uppdrag
Jag strosar på och försöker hitta någon fin sten att slå mig ner på så att han kan snusa runt hur han vill. När jag kommer där och går så får jag se den här konstiga grenen mitt på "vägen".
Atle har redan sprungit förbi den och är helt ovetande om den levande pinnen. Jag kallar in honom och kopplar honom vid ett träd.
Måste kolla in ormen. Är den död eller? Den ligger still i solen och gonar sig, har ett litet matsmältningsprojekt på gång ser jag. Troligtvis en näbbmus eller liknande. Tur att den låg stilla för då upptäckte inte Atle Sprattle den! Den här var ca 50 cm lång. Jag har alltid trott att de ska var minst en meter. Den lilla tallkotten på första bilden ger en hint om hur STOR den lilla ormen är.
Hur som helst slutade jag att leta efter en "lämplig" sten att slå mig ned på. Atle fick fortsätta att vara kopplad.
Hmm, går jag och muttrar för mig själv, hur stor är chansen att jag stöter på fler ormar? Var inte löjlig, släpp hunden och gå vidare. , jag behåller honom i koppel, man vet aldrig.

Å hej åhå, en till lustig pinne. Ormhassel, här i en ny rörlig skepnad. Det kanske är som med kantareller, har man väl börjat se dem så finns de överallt? Men den här var inte proppmätt. Föst låg den stilla, jag stannade också för att se hur den reagerade. När vi gick fram så slingrade den iväg, snabbt som ögat, den här var mörkgrå och mindre. Den här gången fick Atle syn på den när den försvann i riset och hans reflex var att sätta efter! Hjälp, tur att jag kopplat honom.

Här skyndar den sig ned i riset. Atle sitter fot och tittar på mitt bestyr med kameran som jag har i godisfickan. Sedan när bara svansen av ormen är kvar på vägen kastar han sig fram. Jaktreflex på det som rör sig är inte alltid så bra.
Atles mamma, Posita, har fångat och dödat huggorm, hon är skarp hon!
Ormar väcker lite blandade känslor, mest rädsla för att någon ska bli biten i nosen eller tassen. Men också nyfikenhet, ormar trivs antagligen i det mildare klimatet som varit de senaste åren. Där vi promenerade idag är det torrt och steningt, blandad terräng med grusiga stigar och tallskog. Vi kommer nog att få se fler av dessa sligrande typer. Fridlysta är dom väl också?

3 kommentarer:

Anonym sa...

Håhå! Vilken snygging! Minns du hur kusin Eva inte gick att hitta under en av alla kurragömmor eller sparka pinne vi lekte i Snårbäcksliden? Till slut ställde hon sig upp bakom storstenen vid lärken och pep "En orm". Morbror Åke röjde sitt gömställe, tog en spade och gick och slog ihjäl ormen utan prut. Frdlyst eller ej. Vi lekte vidare... /Syrran

Anonym sa...

Just den händelsen minns jag som igår, det var mycket huggorm i Liden. Morbror Åke slog ihjäl och vi la dom på stora myrstacken bakom bagarstugan.
/Annelie

Unknown sa...

Huhu, vilka slingrande krabbater!

LinkWithin

Related Posts with Thumbnails