Vi halar vimpeln för att hissa upp flaggan idag på pingstdagen.
Dottern, som här tror att hon håller på bli frisk efter maginfluensan, assisteras av...
...Kurre som bestämt vill hjälpa till.
Vimpeln den har gjort sitt, hur bär dom sig åt? Varje vår efter en lång vinter på Höjden så ser de ut så här. Fast det här var nog den värsta hittills.
På söndag morgon fick jag ett bryskt uppvaknande. Gick ut till stallet kl 8.00 för att kolla läget, vi släppte alla fåren på bete igår, tackorna fick tillgång till resten av rasthagen som är slyig och ganska kuperad. Alla var mätta och belåtna, låg inne och idisslade, jag gav lite hö utifall att de var någon som tyckte sig vara lite hungrig eller sugen på något torrt. Räknade in alla och skulle precis gå in igen när jag ser ett av lammen skutta fram på tre ben.
Neej inte ett benbrott (jag har dåliga erfarenheter av benbrott på djur). Jo precis det var det. Fy vad jobbigt, nä det kan inte vara sant *kollar igen, känner på hans bakben*. Jo det hänger och dinglar strax ovanför kotan. Faan, faan, vad var det jag sa till trädgårdsmästaren för någon dag sedan den här hagen är olämplig för småttingar, kuperad och full med konstiga stenar och håligheter.
När vi släppte dem igårkväll så var allt så fridfullt och alla följde med flocken lugnt och stilla. När vi går in på kvällen så säger T till mig att jag inte ska vara så hispig (jag är inte hispig däremot är jag en riskmedveten person), det är rejäla och tåliga lamm. De ska inte bryta några ben...
Nu fick jag åka och hämta honom på jobbet för han är den som har körkort på "hagelbrakaren".
Tråkigt och lessamt, finaste lilla lammet, Gretas lillis, den minsta i hela stallet som tagit sig så bra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar