En del går på tovningskurs.

Men inte jag. Jag håller mig liksom lite längre ned i näringskedjan.
I tisdags så var jag på seminarium om fotröta hos får. Det var Ulrika Köning från Svenska djurhälsovården som höll en mycket givande och illustrativ föreläsning och diskussion om våra fårs fötter.
Här på bild ligger baggen Lennarts fossingar och dom var inte friska (kan säga att de luktade inte hallon, fotröta luktar mycket speciellt).
Det är inte rötan man ser här det är en helt vanlig "Vita lilnjen separation" som går att klippa/skära till så det växer rätt igen. Nej klövrötan börjar i klövspalten mellan klövarna (man måste sära på klöven för att se). Lite enkelt förklarat så börjar det med ett sår i huden där sedan bakterien får fotfäste för att sedan, om den inte behandlas, sprida sig upp på det mjuka i klövens innervägg. Det vätskar sig och blir en beläggning som ser ut som philadelphiaost och allt hår lossnar tillslut. När det gått riktigt långt (inte behandlingsbart) så lossnar hela sulan och fåret går och står på klövens yttervägg.
Enkelt beskrivet kan man säga att blöta, orena och varma miljöer i kombination med bakterien blir klövröta.


Vi tittade på friska klövar också. En massa fräscha lammklövar som det inte var några fel på.
Svenska djurhälsovården har gjort en tidsbegränsad undersökning på vart 10:e slaktat lamm från några utvalda slakterier i Sverige. Den visade att klövrötan fanns överallt, även väl representerad i Norrbotten. Svenska djurhälsovården blev själva överraskade av studien då de trodde att de nordligaste länen skulle vara utanför smittområdet. Så nu tar de krafttag och informerar och uppmanar alla fårägare (veterinärer och fårklippare) att hålla koll på sina fårs fossingar.

Skandinavien har tagit efter Australien och vi är de enda länder som har ett åtgärdsprogram som går ut på att utrota all klövröta. I Storbritannien där fårnäringen är verkligt stor har 96% av alla får fotröta! Där försöker man hålla smittan på "lågt nivå" genom att spreja klövarna lite nu och då. Det måste vara väldigt jobbigt både fysiskt och psykiskt för den engelska fårbonden att leva med.
Som sagt ett bra seminarium med deltagare från alla led, fårägare, veterinärer och djurskyddsinspektörer.

Snart ser vi den inte mer på ett tag och Prickis hon har gått vidare

Solen orkar knappt upp. Vi går stadig fram mot årets mörkaste dag innan det vänder igen. Att vakna till sol är inte så vanligt i november det är mest mulet och grått. Det har inte kommit så mycket snö men är kallt, -20 på morgonen.


Första advent idag, hos oss är det aldrig en andaktfull helg mer än att vi tänder ljus och äter gemensam frukost. Sedan är det arbete, jag har öppet på caféet och jobbar full dag. Skyltsöndag är en härlig dag, mycket folk i farten och alla är så glada både barn och vuxna.

Här ligger brandvarnaren framme på köksbordet så att jag ska komma ihåg att köpa nytt batteri. Vi eldar i alla spisar och bränner många ljus nu så det är viktigt med fungerande varnare, speciellt som vi bor i ett gammalt timmerhus.

En till bild från höjden där man ser hur solen lyser upp andra sidan av sjön.

Nu ikväll efter jobbet har jag grupperat om i stallet och ordnat så att Prickis, hon med juverinflammationen, lugnt och stilla har fått gå vidare till de eviga ängarna. Jobbigt att ta bort en till synes pigg och frisk tacka. Jag velade hit och dit med mitt beslut om leva eller dö men bestämde som jag tänkte först, att ta bort henne.

Ringde till veterinären också för att höra vad hon tyckte. Efter att jag beskrivit hur jag tömt juvret på vargegg genom det hål som blivit var hennes raka besked avlivning. Att hålla henne avskild från sin flock var heller inte ett alternativ varken för mig eller för Prickis, får är ju riktiga flockdjur.

Har pratat med Lantbrukstjänst (som hämtar avlivade/självdöda lantbruksdjur) troligtvis så kör de till Boden imorgonbitti och kan komma och hämta henne då.

Trista sidor med djurhållning det här med avlivning, tackorna hinner bli riktiga personligheter och alla mina damer är så keliga och trevliga.

Att få saker gjorda

Vardagliga saker som städrutin och plocka fram stjärnan till advent är det inga problem med, trist att städa men det ska göras, adventspyssel är ganska trevligt däremot.
Ikväll har vi varit på kombinerad middag med information som Skogsägarna bjudit in till. När vi kom hem halv tio på kvällen så städade vi huset tillsammans. Det är löningshelg med skyltsöndag så vi jobbar fullt ut på våra företag både jag och T hela helgen därför den sena städtimmen. Det är så skönt att komma hem på fredagkväll och slippa ta itu med det då.

Vissa punkter på höstens att göra lista är åtgärdade och andra hanns inte med. Vår utlandssemester gjorde att hela hösten blev stressig när vi väl kom hem igen.

Men det stämmer inte riktigt för på den här lappen står det att det här skulle göras i augusti och vi var ju borta i september?

Det är det här med att få saker gjorda, disciplin, prioritering eller fördelning av tid, vad det nu beror på så kom kylan och huxflux var det vinter igen.

Mitt trädgårdsland får jag ta itu med till våren, kanske skörda någon palsternacka eller rödbeta då? Nu när jag ser det från köksfönstret ser det ganska trevligt ut med vindflöjel och en snygg silverkula på en snidad pinne, sockerärtornas spalje står kvar. Jag har iallafall tagit in bärnäten så att inga fåglar kan fastna där, alltid något.

Frukostkompisar

Nu när vi inte har några barn hemma, ja det är ju många år sedan dottern flyttade hemifrån det var ju då jag skaffade hund, så är det andra som sitter med till bords.
Här är det Atle som lyssnar till "husbondensröst".



Och på den andra sitter gammel katten Nils, eller sitter och sitter han blir lite ivrig när han ser att vi skivar ost till frukostmackan, han älskar ost, så han måste ställa sig med framtassarna på bordsskivan. Inte kan man motstå lilla försiktiga Nils så självklart får han en rulle ost att kalasa på.


Nu är det vardag igen och då ser min frukost ut så här. Voltaren är för att jag har ont i ryggen, det har jag ibland, men nu är det en riktig huggvärk. Antagligen har det blivit för mycket hukande över fårkroppar, klövar och juver. Blir nog en kort arbetsdag för mig idag. Det bästa är att stå och gå men det krampar i musklerna efter några timmar och då måste jag få sträcka ut ryggen på en säng.

Det är pest med värk och jobbigt att be om hjälp med att ta på sig kläder och plocka upp saker från golvet plus att jag har svårt att klara stallet själv (rättare sagt det går inte för det är tungt med ensilage och vattenhinkar). Det ska alltid åka ned saker på golvet och marken när man är så här handikappad. Tänk vad många gånger man böjer sig ned utan att reflektera över den fantastiska rörligheten.

Juverinflammation

Min fina Prickis har fått juverinflammation. Nu, kan man fråga sig? Det händer väl ändå vid digivning och avvänjning.
Jag upptäckte att hennes högra juver var större i fredags morse. Lite större än det andra men lagom varmt och mjukt. Min tanke var att hon blivit tjuvparad med något av lammen i höstas och redan börjat sätta juver, tänk om det ändå hade varit det!
På fredagkväll så var juverhalvan uppsvälld och stor som en tennisboll. Nu var det bara att inse att här inte varit någon tjuvbetäckning utan desvärre juversjukdom (som är en allvarlig åkomma för tackor... och kor förstås).


Stängde in henne i egen box, tog på mig engågnshandskar och kände efter. På sidan av juvret var ett sår och ur det kunde jag klämma fram en ansenlig mängd gegg (tur att jag inte är kräsmagad).
Gick in och kokade upp vatten och blandade jodlösning för rengöring. Ut igen med rena trasor, bomull och hushållspapper, vill ju inte att varet ska hamna i ströbädden.
Jag klämde och klämde tills det bara kom blodblandad vätska. Sedan tvättade jag rent med jodlösning och sedan torkade jag rent och värmde upp juvret med en mjuk handduk. Prickis stod nästa helt still det var bara när jag klämde det sista som hon verkligen markerade med bakklöven att det gjorde ont. På bilden ser hon faktiskt normal ut, den ena halvan har alltid varit lite större.


Jaha, dina dagar som mamma är över, måste besluta mig för vad jag ska göra, om du blir frisk så blir det bökigt att hålla dig separerad när de andra ska betäckas. Även om det inte är en "vanlig" mastit så är skador på juvret ett handikapp för en tacka som förväntas klara att dia 2-4 lamm i flera månader, då går det inte att ha bara en fungerande spene.
Det grämer mig att vi kanske hade upptäckt det här när vi verkade klövarna tidigare i veckan om jag bara hade känt efter.
När vi skiljde från lammen 12/8 så kollade jag juver varje dag under tre veckors tid. När de sinade som de skulle så har jag inte tänkt någe mer på det, ja man lär sig nytt hela tiden.
Prickis är som vanligt pigg och kelen, äter som en häst och gillar att vara i egen kupé, hon är ren och fin i sin välströade box, får ljummet vatten att dricka och blir behandlad som den prinsessa hon är, min fina ledartacka!

Fältmässigt fika.

Vi är lediga i helgen både jag och trädgårdsmästaren, så vi passade på att åka ut i skogen på lördags morgonen medan det fortfarande var ljust. Vi tog ett fältmässigt fika vid bilen när vi strövat klart.


Plockade lite kottar som jag ska dekorera kransarna som vi har hemma på ytterdörren.


Det vi gjorde var att tittat till ett av våra skiften som vi antagligen ska avverka under våren. Det är gammmal ängsmark som vuxit igen och aldrig gallrats. Något vedlass har vi tagit ut här ifrån genom åren men för övrigt har det bara stått utan åtgärd.


Det var gott om spår av hare, räv och rådjur. Jobbigt att stövla efter T som har mycket bra kondition och tar älgsteg, kom på efterkälken ett tag innan vi kom ut på planare mark. Tusan vad "gubben" har kondis!
Men han gick metersteg för att mäta rätt, rågångarna stämde och uppskattningen av antal träd var trevlig räkning.

Verkat och klart

I söndags så klippte jag de sista tackorna och ikväll har jag med hjälp av dottern verkat deras klövar. Smidigt och lätt men lite bökigt förstås för jag är inte så himla vig och spänstig. Tack för hjälpen!

Här har vi kommit in från kylan, ikväll är det -14 hos oss, och dottern håller på att göra upp eld i järnspisen. Fast det bara var -6 i stallet så hann vi bli kall om både fötterna och ryggarna.