Vår hund har ett sorgfritt liv där han ofta är i centrum för mattes och husses omsorg. Leksakerna på bilden ligger i hans låda (minus kortleken som av någon anledning har hamnat här). Det är leksaker som vi använde mycket förr när jag engagerade mig mer och försökte hålla honom aktiverad med hjälp av olika uppgifter som han fick lösa. Allt för att ha en stimulerad och hyfsat lugn hund.
Atle bröt vänster framben när han var 6 månader. Sedan läkte det inte som det skulle, uppenbarligen, för han bröt upp skadan igen några dagar efter att veterinären tagit av gipset. Efter det så blev hela hans framben snett och vridet vilket naturligtvis gör att han är en handikappad hund som får ta det lugnare med fysiska aktiviteter. Därför blev det här med hjärngympa i form av problemlösning väldigt viktigt.
Vi har en väldigt smart och lättlärd hund som inte alls gillar att springa och hämta bollar, det är inte hans grej. Klickerträning hade nog passat oss om jag haft det riktiga intresset.
Det märks att han har blivit äldre, han fyller tio år till sommaren och har med åren blivit en riktig soffpotatis som gillar lugna promenader och söklekar efter korv och andra gosaker.
Någon gång då och då smiter han från gården så både jag och trädgårdsmästaren blir helt galen av oro. Ibland är han bara på vallen och gräver upp ett sorkhål men lika ofta tar han sig en långpromenad för att kontrollera att allt är uppmärkt på rätt sätt. Då slår han dövörat till kan man lugnt säga.
Vår kloka lilla hund, han ser inte sig själv som en smitare eller bortsprungen byracka, nä han är bara ute på ett VVU dvs Väldigt Viktigt Uppdrag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar