Planer, planer...

Innan vi åkte på vår semester i oktober såg det ut så här utanför fårens vinterhage. Trädgårdsmästaren ordnade några lastbilslass med sand för framtida bruk. Ofta är det så på den här gården att ges ett tillfälle tar man det med tanke på kommande. Sanden är ett sånt tillfälle, den ska komma till användning... så småningom.

Jag har en längre tid velat göra ett mer rationellt boende för våra får. Ladugård i all ära men den är inte kul att mocka ut efter en säsong och lite väl lågt i tak och trångt i slutet på lamningssäsongen. Så ett nytt fårhus har legat högt på önskelistan.

Nu ska jag ta mig i kragen och skissa ner hur vi vill ha det och sedan får vi se. Timringen som vi använder till sommarladugård är flyttad och på den platsen har vi tänkt bygga nytt. Om den nu blir av, drömmen om ett rationellare fårhus har legat och skavt i bakhuvudet en tid. Att jag är lite försiktigt optimistisk hänger ihop med kostnaden helt enkelt. För att kunna göra en riktig kalkyl så måste vi tänka igenom storlek och material, det är där vi är just nu.

Att bygga nytt till en avelsbesättning som är på hobbynivå verkar kanske inte riktigt klokt. Men byggnaden ska ha multifunktion och kunna göras om till maskinhall, det ökar värdet på fastigheten och måste ses som en förbättring för framtiden. Jag har studerat olika rapporter och dokument från både jordbruksverket och SLU. Alla intryck och fakta ska nu bara bearbetas i min skalle för att sedan komma ut i någon sorts ritning som är anpassad till våra behov.
Största utmaningen är att integrera byggnaden i gårdsbilden, nytt och praktiskt med proportioner och material som är genuina och äkta.

Den viktigaste funktionen är rejäl takhöjd med minst en bred port så att vi kan skotta ut djupströbädden med traktor.

Jag har en alternativ lösning på byggnation, det är att bygga ut befintligt ladugård med lösdrift under tak med öppen långsida. Det är inget alternativ som trädgårdsmästaren gillar, han vill hellre bygga nytt. Det kan jag säga är smått förvånande då han alltid (nåja ofta) är den som motsätter sig mina planer för att öka på fårbesättningen. Men vi är iallafall överens om att befintligt "fårhus" är för tungjobbat när man har mer än 4 tackor som var det antal vi hade från början. Den här vintern är det 18 tackor och tre baggar på gården, ett antal som känns lagom än så länge.


Kontoret i dagsljus är ett trevligt arbetsrum som numer är försett med rejäla arbetsytor. Närmast utanför bild har jag plats för symaskinen. Det är tre bord på rad som fungerar som arbetsyta, nygamla bord från tiden med caféet. Enda nackdelen med mycket yta är att man lätt fyller den med pappershögar och fixarprojekt... som aldrig blir fixade. Men att ha varsin dator har sina fördelar och att allt pappersjobb som rör gården är samlat på ett ställe är så skönt.

Nya foderbord!

I väntan på ett nytt fårhus så modifierar vi det vi har. Jag drömmer ju om något mer lättarbetat och rymligt till vår fårbesättning. Nu har vi kört några år så här och jag tycker fortfarande att det är roligt och givande så det kan vara dags att göra en investering på det planet. Vi får se vad det blir av det.

Eftersom vi har arton tackor till bordet denna vinter var vi tvungen att göra mer plats. De gamla ko-foderborden i gjuten betong har vi använt som inspektionsgångar men nu är de åter igen foderbord, dock lite modifierade och med en smal gång bakom. 

Vi snickrade löstagbara sektioner i regelvirke och lantbruksplywood. Vi kan höja dem eftersom genom att lägga distans på undersidan. de är lätta att sopa av och hålla rena. Eftersom fronten på bordet är gjuten i botten och sedan förankrad solida stolpar står hela matplatsen still hur mycket dom än trycker på.

Själva boxväggen var det bara att glesa upp genom att ta bort en bräda. Blev lagom avstånd för huvudet på tackorna, ca 20 cm tror jag vi har.  Stolparna till båsindelningen är kvar, några hjälper till att bära upp taket medan andra bara har fungerat som avgränsning när det stod uppbundna mjölkkor här inne på 30-talet. Under de 20 år som det var stall för hästar så uppstod alla gnagmärken. Det var gamla rostiga och skruttiga boxar här då vi köpte gården.

Det ryms två-tre får mellan stolparna så alla får plats men jag har iallafall hängt in en reservkrubba i plast för de små som blir skuffade hit och dit av alla äldre tackorna.
Till ett rimligt pris modifierade vi de till ett hyfsat lättskött foderbord. Systemet passar oss och våra får som inte är så många till antalet.

Sedan har vi ju samma utrymme på andra sidan, där har vi gjort ett kort foderbord av det virke som blev kvar, det går ju självklart att bygga på med fler sektioner. Det är enklast att utfodra på andra sidan, här måste jag in i boxen med ensilage-givan, det blir lite bökigt men det går. Än så länge ger vi på en sida men sedan när de blir större om magarna och trängseln ökar  får vi använda det här bordet också. Det kommer väl till pass när jag gör betäckningsgrupperna också. I år kör vi alla tre baggarna så det krävs lite logistik för att få det att fungera. Men vi utfodrar ute så länge det går, man kan väl säga att frukost äter de alltid ute om det inte är snöstorm.

Framme där vi hade foderbordet tidigare är det nu gott om plats, både inne i boxen och på utsidan. Vi gjorde en liten dörr in till boxen. Den här använde vi när vi klippte. Alla tackorna var samlade i en liten fålla innanför dörren Hyfsat lätt att ta ut en och en för klippning. Skönt att slippa halmbädden som underlag. Nu klippte Martin snabbt och smidigt och jag kunde hyfsat lätt samla ihop ullen utan en massa onödigt bös i fällarna. sedan var det bara att släppa in dom genom stora grinden.
Under lamningen ska vi gör boxarna på rad här, nära tillhands då vi kommer in i stallet, lätt att fylla på vatten och hö utan att gå runt hela storboxen.

Den här ladugården har fungerat på många sätt sedan den byggdes 1930. Men den är såklart lite tungjobbad eftersom vi inte kommer in med en kompaktlastare då vi ska ta ut ströbädden Vi avsätter en vecka till att grepa ut den med handkraft. Slitigt och tungt så det fungerar inte i längden och fylla på med strö det måste man. Vi får de om vi satsar på något nybygge eller om vi kan modifiera det vi har lite mer.

Bandyutrustning till den hågade!

Jag kan bara inte låta bli... Olof och trädgårdsmästaren på allhelgonaafton då de fyndat i en av trädgårdsmästarens latjolajbans-väskor. Den som spar han har kan man väl säga.

Bandyhandskar modell äldre. Välsydda i riktigt skinn, stoppade och slitstarka får man förmoda.

Bandyboll, virkad i tåligt garn och betydligt mjukare än dagens bandyboll.

Ja inte vet jag hur man tänkte med de tidiga bandy- och hockeyhjälmarna, men nog var det begränsat med skydd? Trädgårdsmästaren har den äldsta modellen på knoppen, den som lämnar tinningen bar... större delen av skallen är ju helt oskyddad!

Hur gick det för Prinsessan?

Hur gick det för lilla Pyret/Prinsessan som blev årets flasklamm? Kanske ni kommer ihåg den lilla spetan som var tre äpplen hög? Jo hon lever och har hälsan såklart. Hon hade det lite tufft i början men var alltid med och tog för sig, mycket livsglädje i den lilla kroppen när hon väl kom igång.

Det är så här jag ser henne när jag kommer in i fårhuset eller hagen, en liten uppmärksam tackfröken med enormt stora öron och ögon som söker kontakt. Vi har bara satt ett märke i henne för hennes slutdestination var något helt annat än våran avelsbesättning... så var det tänkt ialla fall.

 Här igen, kollar efter mig och vad jag gör medan de andra tittar på annat.

Alla andra har fokus på utsikten och dagens fina väder, men inte lilla Prinsessan, hon vill veta vad matte kan tänkas göra.

Jag tänkte förstås hela tiden att jag inte skulle falla till föga och göra några dumma urval denna säsong. Hon har inte den bästa ullen och är ju minst sagt liten och pinnig över manke och kors. Inte det bästa avelsmaterialet på någon ledd, förutom lynnet då.

Men när vi skulle märka lammen med återtags märken en kväll innan slaktbilen kom så var det faktiskt inte jag som fegade ur. Nä det var trädgårdsmästaren som tyckte jag var känslokall och grym som tänkte skicka finaste lilla gullet till slakt och jag var såklart inte svårövertalad.
Så hon blev kvar.

Totalt behöll vi fem lamm av årets kull. Fyra superfina också lilla spetan som är lite fula ankungen, men man vet ju inte hur hon utvecklas. Fint temperament och lätthanterlig tack vare sin vilja att komma fram så fort man gör minsta vink. Nu ska jag planera avelsgrupperna och sedan göra indelning innan vi släpper på baggarna, men den här lilla tackan ska få vänta ett år innan hon betäcks, så liten och pyrelig hon är.