Åskrädd vovve och artilleripjäs.

Hittade några fina bilder på Atle från i somras, det känns redan som om det var ett år sedan med tanke på det gråa höstrusket vi har nu. Iallafall så sitter han i försommarsolen och gonar sig.

Håller koll på vem som kommer och går. Han hoppar inte ner från sin plats i första taget, kollar lite innan han vet om det är värt besväret att gå fram och hälsa på den som kommer.

Eller så kanske man kan få sig en korvbit bara för att man sitter still och är dekorativ.

Senare på eftermiddagen går åskan, då är han så här eländig. Punktmarkerar husse eller matte, står mitt på golvet under köksbordet och bara skakar. Flåsar och är påtagligt stressad. Det här har bara blivit värre med åren, numer reagerar han även på militärflyget som dånar i luften och artilleriet från skjutfältet som är en del av vardagen när man bor i en militärstad, ja inte varje dag men vi har ju övningar titt som tätt. Hur normalt man än försöker bete sig för att inte bygga på hans rädsla är det väldigt svårt att inte bli beskyddande när en liten hund mår så här dåligt

Senaste övning var för några veckor sedan. I kombination med ett stort lågtryck blev det en upplevelse utöver det vanliga när övningen med artilleripjäserna Archer genomfördes på Södra skjutfältet. Jag har nog aldrig upplevt ett sådant dånande bombardemang. Rutorna skallrade hemma hos oss trots att det är 15 kilometer bort. Det i sin tur kändes ju så där lagom välkomnande då vi samtidigt är en kommun som ta emot många asylsökande. Men jag antar att syrianer tycker det är en storm i ett vattenglas i jämförelse med deras upplevelser.